lördag 31 mars 2012

Top 10 scener från The Hunger Games

Några förord bara. Filmen var bra, jag gillade den. Efter att ha sett den första gången var jag kanske lite sådär ljummen precis efteråt, men när jag lät den sjunka in så insåg jag att det var en riktigt bra film. Den var gjord så som den behövde vara. Inte någon förvrängd hollywood version här inte, utan jag kände att Gary Ross verkligen förstod sig på hur filmen var tvungen att bli gjord. Hur berättelsen skulle visas. Så här kommer mina favoritscener utan någon ordning.


10. Caesar Flickermans skratt: 
Åh, jag dog lite smått varje gång han gav ifrån sig det där stora leendet och skrattade lite sådär halvt galet och halvt underbart. Stanley Tucci gjorde verkligen ett fantastiskt jobb.


9. När Katniss och Foxface sprang in i varandra: 
Ett av filmens bästa ögonblick enligt mig. För det visade att de inte ville döda, att de bara var oskyldiga barn som haft otur, inga mördare. Och det är väll ett av bokens viktigaste budskap?


8. Catos tal: 
Vissa gillar inte hans tal, men jag avgudade det. Cato har en själ och ett samvete. Det var något boken inte visade förrän hans sista sekunder i livet, men jag älskade verkligen att filmen stödde detta mer. För han är trots bara ett barn som växt upp i fel miljö och fått lära sig att det är så man ska leva. Och det visade även att han inte hade någon aning om vad han gav sig in på, att han aldrig kunnat ana hur hemskt det skulle vara. May you rest in peace.


7. The Reaping:
Det här var den enda scenen som fick mig att gråta i filmen. När Katniss skriker att hon anmäler sig som frivillig och när Prim sedan skriker och gråter efter sin syster. Hjärtskärande. Både Willow och Jennifer gjorde så otroligt bra insatser här. Ryser fortfarande bara jag tänker på det.


6. När Rue tog Catos kniv:
Eller var det en kniv? Kommer faktiskt inte ihåg, men hans vapen i alla fall. Älskade när Thresh sedan kollade upp på henne med den där stolta blicken och flinet på hans läppar. Mitt hjärta brast för några sekunder där.


5. När Katniss skriker till sin mor:
Ni vet när Katniss hallucinerar? Då hon skriker på Mrs. Everdeen att se på henne och att inte bara sitta där? Det var ett av de många ställen jag fick tårar i ögonen. Jennifer gör mig mållös med sin skådespelar talang och för att hon verkligen förstår sig på Katniss. Och den scenen alltså. Jag rös genom hela kroppen.


4. När Haymitch ser på familjen från The Capitol:
Scenen där ett barn från The Capitol får ett låtsas svärd och lekar att han är med i Hungerspelen, och blicken i Haymitch ögon alltså. Den visade verkligen hur mycket han föraktade dem och allt de stod för. En väldigt stark scen för mig. Och får jag bara säga vad underbar Woody Harrelson var som Haymitch? Perfekt. Gillade även att han man fick se hur mycket han faktiskt brydde sig om Katniss. Som när hon hade bränt sig och han gick för att skaffa sponsorer. Mitt stackars hjärta.


3. Senaca Crane och bären:
Åh vad jag älskar att filmen kom upp med den här scenen. Så perfekt och så kraftfull. 


2. Mutant jakten:
Bara jag som nästan gjorde i byxorna när mutanten hoppade fram? Det var till och med ännu läskigare då jag såg filmen för andra gången bara för att jag visste att den snart skulle hoppa fram, haha. Hur som helst den enda scenen som fick mig att hålla andan av spänning. 


1. Upproret i distrikt 11:
När Rue's pappa efter att hon blivit dödad vänder som om och börjar slåss. I alla fall har jag hört folk säga att det var hennes pappa. Det visar verkligen hur Katniss var den som tände gnistan och sedan fick den att sprida sig. Som Snow säger: "A spark is fine, as long as it's contained."


Många fina scener det där ni, och ändå har jag uteslutit några riktigt bra. Som några sista ord ska jag väll säga att det är en film jag kommer se om och om igen och att Jennifer Lawrence var helt otroligt och fantastiskt underbar som Katniss. Sättet hon kunde visa utan ord hur hon kände. Josh Hutcherson var även han bra som Peeta och jag förstår inte varför så många klagar på Liam Hemsworth som Gale? Han var ju bra och gestaltade Gales karaktär mycket väl. Och angående vad Gale gjorde i slutet av Mockingjay, som har fått många att hata hans karaktär, så måste jag säga att jag tyckte det var nödvändigt. Jag menar om ni trodde att ni kanske hade dödat personen ni älskats syster och sedan att hon väljer en annan kille, skulle inte ni också fly då? Jag skulle nog försvinna till någon håla och leva med min skam. Men nog om det. Filmen var riktigt bra. Se den om ni inte redan gjort det. Och jag har en känsla att jag kommer gråta många gånger framför den.


Hade ni någon favorit scen? Tell me! Jag känner mig i starkt behov att få prata lite The Hunger Games..


Och låt oss alla ta ett ögonblick att uppskatta Senaca Cranes skägg. Pure awesomeness. You know you loved it.



fredag 30 mars 2012

Om jag fått göra en bokbeställning nu...

... så skulle jag klickat hem de här böckerna.




 Se bara så.. snyft snyft.. fina de är. Tänk att få öppna ett paket med alla de här böckerna i. Pure happiness. Men snart så, snart så, vill jag ha lite nya böcker iaf. Kanske en påsklovsbeställning skulle göra sig bra. 

 Finns det någon bok ni skulle göra allt för att få köpa/läsa just nu?

måndag 26 mars 2012

Jellicoe Road - Melina Marchetta

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Antal sidor: 419
Förlag: Harper Teen
Utgivningsdatum: 28 Augusti 2006


"What do you want from me?" he asks. What I want from every person in my life, I want to tell him. More.

Abandoned by her mother on Jellicoe Road when she was eleven, Taylor Markham, now seventeen, is finally being confronted with her past. But as the reluctant leader of her boarding school dorm, there isn't a lot of time for introspection. And while Hannah, the closest adult Taylor has to family, has disappeared, Jonah Griggs is back in town, moody stares and all.

In this absorbing story by Melina Marchetta, nothing is as it seems and every clue leads to more questions as Taylor tries to work out the connection between her mother dumping her, Hannah finding her then and her sudden departure now, a mysterious stranger who once whispered something in her ear, a boy in her dreams, five kids who lived on Jellicoe Road eighteen years ago, and the maddening and magnetic Jonah Griggs, who knows her better than she thinks he does. If Taylor can put together the pieces of her past, she might just be able to change her future.


I början av boken var jag sannerligen väldigt förvirrad. Visst jag var förberedd på det, då man har läst det i så gått som varje recension av boken. Och här kommer det från mig också: Jag fattade nästan ingenting i början. Särskilt förvirrad var jag över den kursiva stilen som dök upp ibland, och det tog en lång stund innan jag insåg vad den handlade om, och framför allt varför den existerade. Karaktärerna i Hannah berättelse höll jag inte heller någon ordning på till att börja med, och det var först i slutet jag kunde säga vem som var vem.

Men när jag kom förbi all denna förvirring så var boken rätt så underbar. Jag fick flera gånger tårar i ögonen på grund av att Melina Marchetta skrev så vackert och träffsäkert, och för att jag verkligen höll av karaktärerna hon skapat. Något jag alltid har älskat är när det finns "linjer" mellan karaktärerna. "Om jag drar så här så hänger den personen ihop med den.. och de har haft en historia.. och de kommer mötas först nu.. och han kände hennes far.. blablabla". Kanske inte den bästa förklaringen, men jag hoppas ni förstår.

När jag avslutat boken var det sent på natten, eller tidigt på morgon, hur man nu vill se det, och allt jag kunde göra var att ligga där och stirra på denett tag. Efter det började jag läsa om Hannahs berättelse, för jag ville förstå allt. Och hjälp vad jag älskar de karaktärerna. Särskilt Jude. Men Tate, Webb, Fitz och Narnie var det verkligen inget fel på heller. Deras historia var både så vacker men samtidigt så otroligt hjärtskärande. Och är det bara jag som avgudar Jude x Narnie en aning? Det paret alltså.

Och så kommer vi till den riktiga berättarrösten, nämligen Taylor. Henne gillade jag verkligen. En mycket bra och stark berättarröst som jag kom att bry mig om och känna med. Sedan har vi ju även Jonah. En karaktär som växer för varje scen han var med i, och jag diggade verkligen hans och personen jag tillfälligt glömt bort namnet på's "vänskap".

Jellicoe Road är en bok med stort djup, och för att få den ultimata läsupplevelsen och vara säker på att jag förstår allt som går att förstå så ska jag snarast möjligt läsa om den. För jag har en känsla av att jag skulle tycka ännu mer om den då.

Favorit citat: (Det finns så många, men well, här är två jag tycker väldigt mycket om. Och kan väll säga att det andra citatet är en liten spoiler):

“What's with what you're wearing?" Griggs asks while we stand outside waiting for the others.
"It's pretty hideous, isn't it?" I say.
"Don't force me to look at it," he says. "It's see-through."


“When it was over, she gathered him in her arms. And told him the terrible irony of her life.
That she had wanted to be dead all those years while her brother had been alive. That had been her sin.
And this was her penance.
Wanting to live when everyone else seemed dead.”


Betyg: 4.5/5

söndag 25 mars 2012

The Legend of Korra och lite The Hunger Games

 
För några år sedan var jag helt obsessed med Avatar: The Last Airbender. Bara jag som sett den serien? För om ni inte gjort det föreslår jag att ni gör det, typ, med det samma. En så otroligt underbar och älskvärd och epic tv-serie. Och nu har det alltså kommit en uppföjarserie med namnet The Legend of Korra. De två första episoderna finns redan ute och de är mycket bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Det jobbiga nu är bara att orka vänta på varje episod.. 


Och så var det ju det där med The Hunger Games filmen. Jag har inte riktigt samlat mina tankar om den ännu, och planerar att gå och se den igen imorgon. Så ni får vänta ett tag på min recension (:






(Ett litet i-landsproblem: Varför kan jag ibland inte få min text att bli svart i mina blogginlägg? Det envisas ibland med att vara grå..)


Update: Och ja, ni kan ju bara gå hit om ni känner för lite random, underbara Avatar moments. Och här är en tribute till en av seriens bästa karaktärer. Och en av de bästa karaktärerna någonsin. 

Unearthly - Cynthia Hand

Titel: Unearthly
Författare: Cynthia Hand
Antal sidor: 435
Förlag: Egmont Books (UK)
Utgivningsdatum: 1 Maj 2011


In the beginning, there’s a boy standing in the trees . . . 

Clara Gardner has recently learned that she’s part angel. Having angel blood run through her veins not only makes her smarter, stronger, and faster than humans (a word, she realizes, that no longer applies to her), but it means she has a purpose, something she was put on this earth to do. Figuring out what that is, though, isn’t easy. 

Her visions of a raging forest fire and an alluring stranger lead her to a new school in a new town. When she meets Christian, who turns out to be the boy of her dreams (literally), everything seems to fall into place—and out of place at the same time. Because there’s another guy, Tucker, who appeals to Clara’s less angelic side. 

As Clara tries to find her way in a world she no longer understands, she encounters unseen dangers and choices she never thought she’d have to make—between honesty and deceit, love and duty, good and evil. When the fire from her vision finally ignites, will Clara be ready to face her destiny? 

Unearthly is a moving tale of love and fate, and the struggle between following the rules and following your heart.



Jag kan väll inte säga att Unearthly fångade mig på en gång. Det var aldrig så att jag ogillade den, det var bara det att det inte hände särskilt mycket. Den är väldigt karaktärsdriven, istället för fylld med action, och det jag jag gilla i viss mängd. Det vill säga om karaktärerna är bra, annars brukar sådana böcker mest vara en pina. 


Men jag gillar Claras berättarröst. Jag irriterade mig inte på henne, och hon kändes verklighetstrogen. En bra huvudkaraktär, som ändå kanske inte sticker ut sådär jätte mycket. Första halvan av boken handlar mest om henne och Christian, medan andra halvan handlar mer om henne och Tucker. Och ni som läst boken måste ju ändå hålla med mig om att Tucker är så mycket bättre och så mycket mer underbar än Christian. Right? För ja, Christian fastnade jag inte alls för. Ugh, nej.


Jag gillade konceptet i boken. Det med änglar och att man kan vara till hälften ängel och en kvarts ängel osv. Hela grejen med att Clara har ett "purpose" kändes väldigt fint på något sätt. Och jag skulle bli en mycket glad flicka om vi fick ännu mer historia i uppföljaren Hallowed


Slutet av boken fick verkligen mitt hjärta att slå fort. Jag trodde jag visste hur det hela skulle sluta, men när det kom till kritan så insåg jag att jag inte hade någon aning. Cynthia Hand överraskade mig verkligen, och det på ett bra sätt. Jag satt praktiskt taget och bet på mina stackars naglar. Med andra ord: ett mycket bra slut och Hallowed har jag genast skrivit upp på min att läsa lista. 


Favorit citat: “Tucker," I say. "I'm so glad you're still here." 
I throw myself into his arms. He hugs me tightly.
"I couldn't leave," he says.
"I know."
"I mean, literally. I don't have a ride.”
 



Betyg: 4/5

torsdag 22 mars 2012

A Game of Thrones

Om nästan exakt 24 timmar kommer jag sitta i biosalongen med mina skyhöga förväntningar och se hur bioduken fylls med orden "The Hunger Games". Kan ni fatta att dagen snart är här? Visserligen var det smygpremiär idag.. hmph. Jag och min kompis fick för oss att gå in på biografen och där stod en stor skara Hunger Games fans och väntade. Lite avundsjuk blev man ju allt. Eller rättare sagt mycket avundsjuk. Jag ville helst slå dem allihop på käften och skrika att ingen kunde älska The Hunger Games lika mycket som jag, och ändå får ni se filmen före mig! Men äh, jag bestämde mig för att vara lite civiliserad och lugnt och sansat gå därifrån.

Men ja, det här var inte vad detta halvonödiga inlägg skulle handla om. För det första skulle jag säga att en recension på Unearthly kommer inom kort, och även snart Jellicoe Road som jag nästan läst ut. Och för det andra skulle det handla om att jag gått och impulsköpt en bok idag. Eller ja, det var min vän som köpte den åt mig. Hon hade ett presentkort på 100 spänn på akademibokhandeln som hon fått av sin mamma, som hela tiden försöker få henne att läsa mer, haha. Men så gav hon det till mig då hon med säkerhet aldrig kommer använda det. Jag stod ett tag och velade mellan A Game of Thrones och något av Patrick Rothfuss, men tillslut fick det bli den förstnämnda då den bara kostade 99 spänn, haha. Har velat läsa den boken hur länge som helst nu, och blev för ett tag sedan nerkärad i tv-serien, så det ska bli mycket intressant att läsa den.

Och just det, recension på The Hunger Games filmen kommer också imorgon eller på lördag! Snart hörrni, SNART är premiären här.

tisdag 20 mars 2012

Top 10 kvinnliga karaktärer

Ännu en gång har jag lyckats läsa mig till en spoiler. Den här gången var det för Spell Bound, sista delen i Hex Hall serien. Jag kollade nämligen runt på lite recensioner på goodreads, då de alltid brukar markera  recensioner som innehåller spoilers, men nu fanns det alltså en recension som inte gjorde det. Oh, man, varför var jag tvungen att göra så? För ja, det handlade nämligen om ett dödsfall. Just nu hatar jag mig själv lite smått. Hur som helst, till min lista. Fick föresten lite inspiration från Flisans Boktips som med hjälp av oss bokbloggare ska ta reda på vilka de bästa karaktärerna är (enligt bloggvärlden). Riktigt roligt!


10. Lola från Lola and the Boy Next Door: Jag gillar Lola för att hon är unik och cool, och vågar klä sig precis hur som helst. Visst finns det en aning dåligt självförtroende bakom det hela, men hon är ändå någon jag känner att jag kan se upp till och lära mig av. 

9. Calla Tor från Nightshade: Här har vi någon som vågar stå upp för sig själv och inte låter sig trampas på. Så fort Calla är missnöjd så är hon inte sen med att visa det och trots hennes killproblem så kan jag inte låta bli att beundra henne. Hon är alphan i sin flock och gör det helt klart bra. För det mesta i alla fall.


8. Katniss Everdeen från The Hunger Games: Det jag gillar mest med Katniss är hennes styrka. Hon orkar fortsätta kämpa och stå upp mot regimen och på så sätt "rädda" ett helt land. Och det är hennes små gester jag älskar mest - de som gjorde henne till The Mockingjay. Att hon anmälde sig för sin syster, sången, blommorna, bären, "If we burn, you burn with us!". Ja ni förstår.
 
7. Sophie Mercer från Hex Hall: Sophie är sarkastisk och sådär allmänt underbar. Hon kan verkligen få en att skratta, vilket enligt mig är rätt så ovanligt för kvinnliga huvudroller.

6. Scarlet från Scarlet: En kvinna utklädd till man och som tjuvar tillsammans med Robin Hood. Japp, det är Scarlet. Stark, men så klart även svag ibland, döljer en stor hemlighet och med ett mörkt förflutet. Jag hoppas verkligen, verkligen, att det kommer ut en till bok snart, för jag vill måste ha mer av Scar och Robin.

5. Annabeth Chase från Percy Jackson and the Olympians och The Heroes of Olympus: En smart och stark kvinnlig huvudkaraktär som slår de flesta. Dessutom finns det ingen bättre person åt Percy på denna jord. De är bara bäst tillsammans. (Bild hittad här).

4. Luna Lovegood från Harry Potter: Det jag älskar med Luna är att hon vågar vara sig själv. Hon är ingen annan. Så om det är någon karaktär man verkligen ska se upp till så är det henne. För de flesta tror jag behöver lära sig att det är okej att vara udda och det är okej att vara sig själv. Man behöver inte ändra på sig liksom.

3. Kat Bishop från Heist Society: Applåder till Kat, en av de smartaste femtonåringarna på denna jord! Haha, närå, det kanske inte är sant. Men så långt ifrån kan det ju inte vara? Kat vet hur som helst hur man använder sin hjärna, och det är väll vad som gjort henne till en mästerlig tjuv och också vad som fått mig att älska hennes karaktär.

2. Maximum Ride från Maximum Ride: Det var visserligen väldigt länge sedan jag läste de här böckerna, men jag vet med mig att jag alltid älskat Max. Hon är blond, kort och stark. Ledare för sin grupp, och det märks tydligt att hon verkligen är bäst på det också. En väldigt bra, stark och sarkastisk huvudperson. Dock gillade jag henne bättre innan allt "Fang-drama" började.. (Bild hittat här).

1. Rose Hathaway från Vampire Academy: Rose har nog en av de bättre karaktärsutvecklingarna jag sett. Från att vara lite sådär allmänt barnslig i första boken går hon till att vara en av mina favoritkaraktärer genom alla tider. Hon är bara så otroligt grym. Och rolig. Och badass. Och.. ja. Bäst helt enkelt.

söndag 18 mars 2012

Top 10 manliga karaktärer

10. Leo Valdez från The Heroes of Olympus: En älskvärd, rolig och allmänt underbar karaktär som jag saknade överraskande mycket då jag läste The Son of Neptune. Ge mig The Mark of Athena nu tack. Vill ha min lyckliga återförening med ALLA karaktärerna. 


9. Severus Snape från Harry Potter: En karaktär med otroligt djupt och en historia som praktiskt taget slog andan ur mig. Man kan väll säga så att jag alltid uppskattade hans karaktär genom böckerna, men att jag såg honom med helt nya ögon efter att ha läst ut Dödsrelikerna. Vilket ni, ja, väll förstår. 


8. Neville Longbottom från Harry Potter: Åh kära Neville. En av mina största förebilder någonsin. Från att vara feg och lite sådär osynlig osv osv, så gick han till att vara en av mina absoluta favoritkaraktärer i hela Harry Potter. Applåder till JK Rowling för en av de bästa karaktärsutvecklingarna genom tiderna.


7. Ren Laroche från Nightshade: Ren gick från att vara en sådan där typisk kaxig kille till att bli någon jag älskar rätt så innerligt. Och så mycket mer ska jag väll inte säga på den fronten. Ni får helt enkelt läsa böckerna.


6. Will Herondale från The Infernal Devices: Till att börja med tänkte jag väll att Will var någon slags kopia av Jace (eller tvärtom blir det väll), och det var först i andra boken jag verkligen fick upp ögonen för honom. Stackars, stackars trasiga pojke. Suck, hur ska allt detta sluta? Någon som vet? Nepp, trodde väll det. (Bild hittad här). 


5. Magnus Bane från The Mortal Instruments och The Infernal Devices: Hm, och vad ska jag skriva här då? Jag kan ju babbla på om hur underbar och otrolig denna karaktär är och hur mycket jag avgudar honom. Men ja, det vet ni väll redan. Att han är bra alltså. Om ni läst böckerna vill säga. 


4. W.W. Hale the Fifh från Heist Society: En tjuv med solglasögon som bara har det. Ni vet det där man letar efter i alla killar och som man vill se i varje karaktär. Hale, jag vet att jag har sagt det här, men vill du gifta dig med mig? För att gifta sig med karaktärer är helt OK va? Bra. 


3. Jace Lightwood från The Mortal Instruments: När som helst denne pojk öppnar munnen kan man ju inte låta bli från att skratta. Visst, han behöver verkligen skaffa sig en terapeut, och komma över hela Valentine grejen, men utöver det så kan man ju inte hjälpa att älska honom. 


2. Dimitri Belikov från Vampire Academy: En Guardian som läser cowboy böcker och ser ut som en gud. Ja, det är Dimitri det. Och jag älskar, älskar, älskar honom. Om han inte varit så gammal skulle jag helt klart kunna se en framtid för honom och mig! Men jag tror jag väntar några år... sen kan jag sno honom från Rose. 


1. Percy Jackson från Percy Jackson and the Olympians och The Heroes of Olympus: Min absoluta favoritkaraktär genom alla tider alltså. För hur kan man inte älska Percy? Han är ju bara helt otroligt och absolut underbar. Han är inte som de flesta andra manliga karaktärer. Ni vet, snygg, bäst, otrolig.. listan goes on. Visst i mina ögon är han kanske det. Men Percy är inte perfekt, och det älskar jag. 




Andra nämnvärda: Peeta Mellark, Etienne St. Clair, Fred och George Weasley, Cricket Bell, Adrian, Archer Cross, Henry, Tucker, Grover, Jem Carstairs mm. 


Update: Glömde inkludera Finnick Odair. Så ja, han ska väll in där i listan någonstans. 

Leviathan - Scott Westerfeld

Titel: Leviathan
Författare: Scott Westerfeld
Antal sidor: 440
Förlag: Simon Pulse
Utgivningsdatum: 6 Oktober 2009


Prince Aleksander, would-be heir to the Austro-Hungarian throne, is on the run. His own people have turned on him. His title is worthless. All he has is a battletorn war machine and a loyal crew of men.

Deryn Sharp is a commoner, disguised as a boy in the British Air Service. She's a brilliant airman. But her secret is in constant danger of being discovered.

With World War I brewing, Alek and Deryn's paths cross in the most unexpected way…taking them on a fantastical, around-the-world adventure that will change both their lives forever.



Väldigt tidigt kände jag att Leviathan helt klart var min typ av bok. Det är en annorlunda version av första världskriget och då jag alltid har älskat historia och övernaturligheter så kunde det ju inte bli så mycket bättre. Jag kom in i boken efter några tiotals sidor och då var det direkt väldigt svårt att lägga den ifrån sig.


Aleks och Deryn är två karaktärer jag gillar. Det känns kanske som Westerfeld kunde ha gått lite djupare in på deras personligheter, särskilt Aleks, men jag är ändå nöjd med deras berättarröster och gillade verkligen att man fick hoppa mellan dem. På så sätt blev ingen av rösterna tråkiga. Deryn var alltså utklädd till pojke och jag kunde inte annat än beundra henne och hennes beslutsamhet. Fler sådana karaktärer tack!


Språket tyckte jag faktiskt kunde vara lite svårt ibland. Det föll inte in så lätt och störde min lästakt en aning i början, men efter ett tag vande man sig tillslut. Ibland fick jag dock gå tillbaka ett par stycken och läsa om dem för att jag inte tagit in vad som stod.


Takten i boken tyckte jag var bra, även om jag önskat att Deryn och Aleks mötts tidigare. Det var typ det jag väntade på i hela boken kändes det som, haha. Och jag kan knappt vänta tills Aleks får reda på hennes hemlighet. För det kommer ju sannerligen bli lite pinsamt. Men ja, det känns som jag har mycket fin läsning framför mig i de återstående två böckerna.


Jag hade länge tänkt ge Leviathan fem stjärnor, men det fick slutligen bli fyra. Men det är hur som helst en bok jag rekommenderar mycket varmt och jag ska så fort jag kan klicka hem Behemoth och Goliath


Favorit citat: “And a special thanks for not burning up the whole ship. Including yourself, you daft bum-rag.” 


Betyg: 4/5

fredag 16 mars 2012

byebye

Just nu sitter man alltså på tåget påväg hem till sin födelseort. Och om ytterligare några timmar sitter man i en bil på väg till Sälen. För den här helgen blir det slalom för hela slanten! Tjoho! Med mig kommer jag ha Unearthly och Cirkeln, men tyvärr inget internet.. tror jag i varje fall, haha. Så antagligen ingen bloggning för mig den här helgen, men ni får ha det så bra. Själv ska jag glassa i solen och ramla extra mycket, som min vän föreslog. Leviathan läste jag förresten ut igår. Riktigt bra bok det där. Recension kommer nästa vecka! Hare riktigt bra nu alla bokläsare!

torsdag 15 mars 2012

Diskussions fråga 4: Dåligt med blonda tjejer?

Jag ska börja med att klargöra en sak för er. Jag har blont hår, gröna ögon och är väll egentligen sådär allmänt svensk av mig. Och inte är det väll något fel med det? Att ha blont hår liksom? Ändå känns det som att blonda tjejer underkastas lite i YA litteraturen. Det är sällan man ser en blond tjej som är hjälten.. eller har jag fel? För personligen tycker jag att det är väldigt få tuffa tjejer i ungdomsböcker som är just blonda. Och visst, blonda tjejer har ju fått en sorts stämpel.. ni vet, dumma blondiner, blondiner har roligare.. osv osv. Pfft, säger jag. Jag är blond och inte känner jag mig efterbliven för det. Så jag forskade vidare lite i detta och gjorde två listor: en med blonda starka kvinnokaraktärer och en med mörkhåriga.

Blonda:
- Evie från Paranormalcy
- Calla från Nightshade (för hon va blond va?)
- Annabeth från Percy Jackson
- Maximum Ride från Maximum Ride (ibland beskrev författarna henne som blond och ibland som brun.. men jag kommer alltid se henne som blond, haha)
- Tris från Divergent (jag har för mig hon va blond iaf)

Mörkhåriga:
- Katniss Everdeen från The Hunger Games
- Tessa Gray från The Infernal Devices
- Rose Hathaway från Vampire Academy
- Scarlet från Scarlet
- Alex från Covenant
- Hermione från Harry Potter
- Sophie Mercer från Hex Hall
- Anna Oliphant från Anna and the French Kiss
- Aliena från Svärdet och Spiran (ingen ungdomsbok.. men ändå)
- Arya från Arvtagaren
- Isabelle Lightwood från The Mortal Instruments
- Kat från Heist Society
- Katsa från Graceling
- Mia från If I Stay

Okej, slutsats alltså. Det finns bara fem stycken blonda tjejer i ungdomslitteraturen som jag känner att jag kan se upp till någorlunda. Och undertiden så finns det så otroligt många svart/brunhåriga tjejer. Kalla mig petig om ni vill, men jag tycker helt klart att ungdomslitteraturen behöver fler ljushåriga tjejer vi kan se upp till!

Så vad tycker ni? Är detta något även ni tänkt på?

(OBS! Kan väll säga att jag redan nu inser att jag säkert glömt rätt så många grymma karaktärer. Så lämna en kommentar om ni tycker jag saknar någon).

Variant - Robison Wells

Titel: Variant
Författare: Robison Wells
Antal sidor: 373
Förlag: Harper Teen
Utgivningsdatum: 26 September 2011

Benson Fisher thought that a scholarship to Maxfield Academy would be the ticket out of his dead-end life.
He was wrong.
Now he's trapped in a school that's surrounded by a razor-wire fence. A school where video cameras monitor his every move. Where there are no adults. Where the kids have split into groups in order to survive.
Where breaking the rules equals death.
But when Benson stumbles upon the school's real secret, he realizes that playing by the rules could spell a fate worse than death, and that escape--his only real hope for survival--may be impossible.
Variant var sannerligen en facinerande bok. Man undrade hela tiden vad "hemligheten" bakom skolan och skaparnas motiv var. Jag menar varför stänga in över femtio ungar i en skola och låta dem ha ett hyffsat, ni vet, normalt liv? Det var väll egentligen vad jag var mest intresserad av att veta. För tyvärr var det ju så att karaktärerna inte stod ut sådär jätte mycket. Det var inte så att jag störde mig på Bensons berättarröst, men jag hade väll önskat att han och resten av karaktärerna fått lite mer personlighet. För nu kunde personer dö utan att jag brydde mig det minsta.
Robison Wells har ett sådant sätt att även om det inte händer så jätte mycket så är man ändå intresserad av boken och jag läste med glädje vidare. Visst var den första halvan av boken en aning långsam kanske, men det var knappt något jag märkte. Så ja, applåder för det. Och någonstans där i mitten av boken tog allt en sådant absurd vändning som jag inte kunde låta bli att gilla.
Något jag är rätt så säker på är att jag kommer klicka hem uppföljaren Feedback när den kommer ut. För Variant slutade med en sådan cliffhanger och jag bara måste veta hur det kommer te sig. Så ja, om du gillar lite sådär halvskumma underbara böcker (och vem gör inte det?) är detta antagligen något för dig.
Favorit citat: "The group was quiet for a minute, and then Joel spoke. "So, who can name all the Harry Potter books?"
Betyg: 4/5

söndag 11 mars 2012

Half-Blood - Jennifer L. Armentrout

Titel: Half-Blood
Författare: Jennifer L. Armentrout
Antal sidor: 281
Förlag: Spencer Hill Press
Utgivningsdatum: 18 Oktober 2011


The Hematoi descend from the unions of gods and mortals, and the children of two Hematoi-pure-bloods-have godlike powers. Children of Hematoi and mortals-well, not so much. Half-bloods only have two options: become trained Sentinels who hunt and kill daimons or become servants in the homes of the pures. Seventeen-year-old Alexandria would rather risk her life fighting than waste it scrubbing toilets, but she may end up slumming it anyway. There are several rules that students at the Covenant must follow. Alex has problems with them all, but especially rule #1:Relationships between pures and halfs are forbidden. Unfortunately, she's crushing hard on the totally hot pure-blood Aiden. But falling for Aiden isn't her biggest problem--staying alive long enough to graduate the Covenant and become a Sentinel is. If she fails in her duty, she faces a future worse than death or slavery: being turned into a daimon, and being hunted by Aiden. And that would kind of suck.


Okej, jag ska börja med att klargöra några saker först. Half-Blood kunde stundtals vara läskigt lik Vampire Academy. Och då menar jag det verkligen. Vid flera tillfällen fick jag starka déjà vu känslor, och det var rätt så lätt att förutse en del saker som skulle hända, just för att den följde händelseförloppet i VA så bra. Och ja, det är ju så klart tråkigt att en bok ska vara så lik en annan och man tycker ju att författaren kunde ha varit lite mer originell (för jag har väldigt svårt att tro att det var ett sammanträffande). Men det var bara att komma över det och gilla läget, för Half-Blood var faktiskt riktigt, riktigt bra. 


Man slängs direkt in i handlingen och det är aktion från första sidan. Det är dock inte förrän några tiotal sidor senare som jag verkligen börjar fastna för boken och tycka om huvudkaraktären Alex. För hon var verkligen en bra huvudkaraktär. Och ja, rätt så lik Rose var hon. Vid flera tillfällen fick boken mig att skratta och det berodde mest på något galet Alex hade gjort.


Och så kommer vi till kärleksintresset Aidan. Alex flera år äldre tränare som erbjuder sig att träna henne för att hon hamnat så mycket efter de andra efter sina år på rymmen. Låter det bekant? Hört talas om Dimitri någon? Ja, han var alltså bokens Dimitri. Och jag gillade honom, han var helt okej, även om det inte kändes som vi fick lära känna honom så där jätte bra. Så jag hoppas verkligen på karaktärsutveckling i resten av serien! Men den karaktär jag måste vara mest intresserad av förutom Alex är nog Seth. Honom gillade jag skarpt faktiskt.


Slutet av boken fick mig att sitta som fast klistrad och jag kan väll redan nu varna för att boken är rätt så beroende framkallande. Fast på ett mycket bra sätt då. Jag kunde inte få ro förrän jag visste hur det hela skulle sluta. 


Så Half-Blood är alltså en bok jag rekommenderar starkt om man inte är så där jätte petig med att den kan vara lik VA. Jag ser hur som helst fram emot att få läsa andra boken Pure som kommer ut i April! Kan knappt vänta tills jag får hem den i brevlådan, för jag måste bara få veta hur det går för Alex och de andra.


Favorit citat: You better have had a baby, killed someone, or slept with a pure. Those are your three options. Anything less is unsuitable.” 


Betyg: 4/5

lördag 10 mars 2012

Jag har biljetterna!!

Igår knallade jag alltså till SF bion för att få mina kära biljetter till The Hunger Games. Kan ni fatta att det inte ens är två veckor kvar?! Jag har väntat på det här i snart 3 år nu. 3 år. Jag kommer ihåg den dagen då jag för första gången såg Hungerspelen i bibblan. Okej det där lät klyshigt, haha, men aja. Jag gick hur som helst förbi den flera gånger och tänkte att kanske borde jag låna den. Och så innan jag skulle åka till Danmark på semester så var jag där för att samla på mig en hög böcker och plockade slutligen upp den. Vi kan väll säga att jag inte var direkt social på den semestern och min kompis höll på att få spader. Det slutade med att jag läste högt för henne så att hon skulle ha något att göra och jag kunde fortsätta läsa. Haha. 
Så läste jag hur som helst ut boken och va rätt så mållös. Direkt jag kom hem loggade jag in på internet bara för att få reda på att Fatta Eld skulle släppas till hösten. När den kom slukade jag den lika entusiastiskt och sedan var det bara att vänta på Mockingjay. 






Och så gick jag alltså till bibblan och lånade den gamla boken, den jag hade då jag läste Hungerspelen för första gången. Egentligen skulle jag ju helst haft den på engelska, men man tager var man haver, som min mormor brukar säga. Och för att få upp the spirit får ni här lite bilder.
























"One time she shot me in the neck... It was awesome." 


SNART ÄR PREMIÄREN HÖRNI. VI KLARAR DET, VI KLARAR DET. VI ÄR STARKA, VI ÄR STARKA.